Prästgården

Uppdraget bestod i att bygga en grupp radhus på bergshöjden, utan att spränga bort något. Samtidigt skulle byggnaderna passa ihop med de kulturminnesmärkta trähusen där arbetarna som jobbade på Gustavsbergs porslinsfabrik bodde.

De svarta radhusen är klädda i trä och står på smäckra, svarta stolpar på berget. Landskapet fortsätter under husen, så att bebyggelsen i trä smälter in i den omgivande skogen. För att passa in de totalt 28 radhusen i två våningar har vi delat in dem i grupper om fyra som var och har en förskjutning i förhållande till varandra. Det ger varje bostad avskildhet och utsikt över det böljande bergslandskapet med tallskog på alla sidor. Dessutom har bostäderna anpassats efter områdets karakteristiska höjdskillnader vilket ger en intressant variation i inredningen.

— Roberto Beffa, boende i Prästgården

Varje bostad avgränsas och karakteriseras av en markant svart träram på fasaden, där fasaderna samtidigt uppvisar en förskjutning längs husraden, vilket skapar dynamik och ger privata utrymmen framför varje bostad. Förskjutningen skapar även små terrasser och stora balkonger. Den svarta färgen på fasaderna kompletteras av naturfärgade element i furu, som ligger innanför fasadramen och utgör en fin kontrast till den svarta fasaden. Gavlarna består av stora ytor som bryts av två smala fönster som i vertikal och horisontell rytm ger radhusbebyggelsen en speciell karaktär. Omgivningens kontext bestämmer här det arkitektoniska uttrycket.